Det nya landet!

Ja, vi har satt Asterix, Mandel och Timo.
Däremellan två sorters bondbönor, purpurböna, käferbohnen, gul störvaxböna och rosenböna.
Tidig och sen morot nantes och röd morot.
Svartrot, rödbeta, kålrot, grönkål, kålrabbi, mangold, portulak, kronärtskocka, jordärtskocka.
Gul lök, vitlök purjo, salladslök och gräslök.
Squasch och spaghettipumpa.
Ringblomma, timja, oregano, libsticka, citronmeliss, persilja, salvia, pepparrot, malört, två sorters basilika och myntha.

Ja, å då har vi en hel del fröpåsar kvar..

Och inte att förglömma alla tomatplantorna som nyligen flyttat ut i växthuset!

Det som redan tittat upp i landet är potatisar, morot, svartrot och bönor! UNDERBART!!!

Som taggar i hjärtat

Javisst ska man acceptera sin lott i livet, man kan inte ändra på det som skett.
Men det kan ändå göra ont.

Det GÖR ont av att se att mina syskon har en fin relation och att jag inte är med i den gemenskapen.
Det är inget att göra åt då jag varken fått växa upp med min mamma eller min pappa utan i den styvfamilj där min mamma placerades från ett barnhem när hon var ett år.
Jag växte alltså upp hos min styvmormor.
Mamma fick senare tre barn till som vuxit upp tillsammans som syskon, och pappa fick två döttrar till som även de växt upp tillsammans.
Nu umgås de såklart som syskon gör och deras barn växer upp som kusiner som känner varandra.
Mitt utanförskap kan jag inte göra någonting åt eftersom den gemenskapen man får när man växer upp tillsammans inte finns för mig.
Det är en stor sorg.
Jag är inte missundsam mina syskons relation- men ja, jag är avundsjuk och ledsen. Och det tycker jag att jag får vara. Jag är också avundsjuk och har ännu mer sorg över att de fått växa upp med sina föräldrar. Det är nog den största sorgen i mitt liv att jag inte fick lära känna min mamma ordentligt. Den andra stora sorgen är att min far ”inte finns” för mig och aldrig riktigt har gjort det. Honom har jag tyvärr måsta tagit avstånd för för mitt eget välmåendes skull.

Andra taggar i mitt hjärta är när jag behandlas som luft av släktingar när jag tar plats.
Två gånger har detta skett.
Första gången i höstas på en familjetillställning, där jag och min man sjöng och spelade som en liten present under festen. Inte ett ord till vare sig tack eller erkännande eller någonting- bara tystnad.
Andra gången nu under Kulturernas Karneval då en släkting lyssnade tillsammans med sitt barn när jag uppträdde med Knus. Tystnad och inte ens ett leende eller en hälsning eller ett erkännande.
Jag vet att mina vänner och även främlingar uppskattar vår musik eller åtminstone erkänner det vi gör, men att bemötas med tystnad och att ignoreras- det är det som gör mest ont och det gör att jag inte vill umgås med dem för de visar tydliga signaler i sitt sätt att agera att jag inte är värt någonting i deras ögon, och då vill jag heller inte slösa energi på att ”duga”.

Jag är VÄRD respekt och erkännande!