Jag var på en helt otroligt rolig och trevlig fest i helgen då goa Lisa fyllde hela 40 år och därmed välkomnades in i tantvärlden medelst champagne, salsagympa(som egentligen hette något konstigt jag för mitt liv inte kan komma ihåg) och falsksång!

(ser ni! det går att länka igen 😀 )

På väg hem fick jag tydligen en fripassagerare i form av en elefant! hur den kunde smita ombord obemärkt det fattar jag inte, men det hände nog när jag stannade för att knappa in färdvägen på kartan i mobilen. Han verkar trivas här iallafall bland katter, getter och andra skäggprydda väsen här vid torpet. Jag tror att han kände sig ensam där han hängde vid sin björk.

Ja, festen innehöll så mycket mer, men det är karameller att suga på och minnas och jag behöver inte skriva allt vi gjorde- kul hade vi iallafall coh en del lekar kanske kommer på pränt såsmåningom. Kan iallafall säga att basta nere vid strandkanten är helt underbart fastän östersjöns vikvatten kan kännas rätt kallt i september 😉

 

Jag har haft en del att tänka på den sista tiden, saker som hänt, vintern som kommer, getter, människor runtomkring, kreativitet, teater, musik, konst, arbete hemma och borta, förvaring, känslor, kärlek, närhet, samtal, konflikt, ekonomi och framtiden. Helst vill jag inte tänka alls….

Lite länkar: 1 2 3 4 5 6 7 

 

Fick en kommentar om min ilska- att jag inte lägger i en växel frammåt utan backar lite och lägger i en lägre växel. Kanske är det en rätt bra taktik/teknik/lösning eftersom man ger ett litet avstånd och kanske kan se på saken klarare än om man springer rakt in i väggen och inte kan fokusera eller se alls och som uttrycket säger- blind av ilska.

Jag blev också ”utsatt” för ett misstag med kommentaren ”Tack för att du inte blev arg”. Jag svarade med att jag inte lägger energi på att bli arg på människors misstag- jag sparar min ilska till sådant som görs av elekhet och dumhet och för att skada.
Men även jag har mina gränser, orättvisor och skada ska man inte åsamka någon även om man inte mår bra. Man ska värna om de vänner som bryr sig.

Jag vet inte om jag har rätt eller fel eller om det ens är en fråga… när jag hade min stora period med depression och kände mig ensammast i världen och att hela världen var emot mig så sökte jag mig såklart till de vänner jag hade, hälsade på, ringde, och krävde nog ganska mycket uppmärksamhet. Men jag fördelade det hela på flera vänner- jag märkte ju att det inte finns hur mycket energi som helst att orka med mitt tillstånd, även om jag inte pratade så mycket om hur jag egentligen mådde. Man måste ge sina vänner vilopaus så de orkar med att stödja. Den stunden jag blev uppmärksammad på att jag ”tog hela handen” när jag blev erbjuden ”ett lillfinger” var TUFF  kan jag säga! Jag stängde in mig och isolerade mig en vecka och efter det har jag faktiskt aktat mig för att göra så igen- så till den milda grad att jag faktiskt kontaktat folk för lite när jag egentligen behövt det. Helt enkelt av rädsla att ”vara för mycket” och att vara krävande. Lite av en gummibandseffekt.
Kanske är det därför jag undviker människor nu…
Som tur är har jag ju hittat min själsfrände, min drömprins, HAN, som jag känner jag kommer leva med för alltid. Att samtala med honom ger ett perspektiv på saker, vi kan ventilera och diskutera problem och känslor på ett sätt jag aldrig varit med om förut. Det ger tröst och trygghet. Och när vi hamnar i konflik så löser vi det ”fredligt” och känner att det stärker oss. Jag har aldrig förr varit med om något liknande och jag lär mig så mycket om mig själv och ATT man kan hantera konflikter! Jag är ju uppvuxen med att problem och konflikter inte finns! Och att konflikt leder till katastrof med påföljande söndring! Det är som en helt ny värld!

Jag måste även lära mig tänka.
Låter det konstigt?!
Återigen kommer min uppväxt med i bilden (konstigt va) men jag är ju uppvuxen i styvfamilj. En familj med ett helt annat ”lynne” än min biologiska familj (min mamma hade exakt samma problem- då hon kom till denna familj från ett barnhem och jag senare föddes in i den och ”blev kvar” av olika orsaker) Men jag har alltid anpassat mig, försökt passa in, vara likadan som ”de”. Jag är egentligen en sprallig utåtriktiad tjej- men det enda jag gjorde var att läsa och rita- vilket iockförsig inte är dåligt i sig. Men jag gjorde det för att vara lugn och harmonisk och att ”göra rätt”. Fast det var ju inte rätt det heller- för kommentarer som ”Måste du läsa jämt” och ”Kan du inte göra nåt annat än att rita” fick jag jämt höra. Men det var ju även en slags flykt, och en flykt från att tänka. Jag har alltid tycket att det har varit jobbigt att tänka.
Men det går inte att leva så ett helt liv, och speciellt inte nu.
Det jobbiga är att saker ”bubblar upp” ur botten på ryggsäcken och att jag är inne i en tid av insikter som faktiskt gör mig ganska trött. Samtidigt är det positivt, det är bra att ”göra upp” med det förflutna som det så klichéartat heter.

Jag ser iallafall ljust på framtiden, även om jag vet att den närmaste tiden kommer att vara ganska tung stundtals-

Har jag kanske pratat av mig tillräckligt nu?! Ja, det har jag.

Volja i sommarkrans

Annonser