Skolavslutningen igår tog mig tillbaka till Östhammar med fika på fina Adas kaffestuga, ett av de mysigaste caféerna som finns! Många små rum, med gamla udda möbler, udda fina gamla kaffekoppar, jukebox och en helt fantastisk bakgård med servering under äppelträd och syrener! Barnen var nöjda med sina jättemaränger men jag skulle inte rekommendera den chokladöverdragna cocostoppen- den var så torr att jag inte ens åt upp halva.

På väg ut mötte vi några gamla bekanta, jag hejjade, relativt glatt och fick ett par avmätta hej tillbaka. Samma sak hände i Gimo på väg hem, i en butik ser jag en gammal granne och jag slänger ur mig ett hejhej! och fick samma avmätta hej tillbaka även där..

Jag kan ju säga att jag är extra glad över mötet med härliga Malin i hennes secondhandbutik, det ger hopp om vänlighet och ickedömande.
För det som händer är att jag känner mig dömd – en mamma FÅR inte flytta ifrån sina barn, vilket jag gjort. I dagens moderna värld, där man skriker efter jämställdhet så är det till faktum så att en pappa får arbeta borta, en pappa får flytta, utan att bli dömd av samhället, men inte en mamma. Även min psykiska ohälsa som gjort att jag tidvis undlåtit kontakt med mina barn ligger i vågskålen till min stora nackdel, som om jag valt att få depression, valt att må dåligt. Jag försöker se frammåt och inte blicka tillbaka och ångra och vända och vrida på den tid juag förlorat med mina älskade barn och hoppas på att det inte satt förstora spår i deras utveckling och framtid, såsom hänt i generationer bakåt både på min mammas och min pappas sida.

Vägen kantas många brokiga öden när man börjar gräva i min släkts historia.

Men jag har alltid försökt  sätta fina blommor i kanten på mina barns väg och hoppas att de kommer blomma vackert för dem i framtiden.

Jag är mycket glad över att slippa bo i Östhammar, men skulle såklart vilja

Annonser